Epistel 35 Angående sin sköna och hännes obeständighet är genial inte bara med tanke på de träffande beskrivningarna av Fredman och krogmiljön, utan även för Bellmans otroliga rimflätning. På en krog sitter Fredman och super. Bredvid sig har han Movitz som han ibland vänder sig till och beklagar sig för. Fredman känner sig sviken och bedragen av den kvinna han älskar. Hennes namn är Anna-Greta och hon är uppenbarligen prostituerad. Melodin är också intressant, den inleds i dur men vänds till moll inför de fyra sista raderna.

Denna epistel, som berör flera aspekter av tidens misär, inleds med en bibelanspelning. I Jacobs Brev 1:16 till Romarna predikar Jacob ”Faren icke vilse, mina älskade bröder”. Med detta menas förstås att bröderna inte ska falla till föga för syndiga frestelser. Att bröderna fara vilse om glasen innebär dock att dom i fyllan råkar ta fel glas. De hittar inte alltid rätt glas – men till krogen hitta de alla.

Bröderna fara väl vilse ibland
Om glasen men intet om krogen;
Alla de hitta til drufvornas land.
Drick bröder, drick litet grand.
Hör hur de stulta och skrapa i sand,
Famla på dörrar och bulta med knogen,
Ragla och tumla med stopet i hand,
Och blöda om tunga och tand.

Orsaken till att gubbarna blöder ur munnen är skörbjugg, vilket p.g.a. brist på grönsaker var ganska vanligt i Stockholm vintertid. Bröderna vars kost till största delen bestod av alkohol drabbades givetvis än mer. Att de skrapa i sand beror på att man ofta sandade golven i allmänna lokaler. Det var ett sätt att hålla golven någorlunda rena. Vid stängning sopande man bara bort sanden tillsammans med all lera och smuts som samlats i den. Fredman suckar när han kommer att tänka på sin egen situation, på flickan. Då vänder han sig till Movitz och melodin går över i moll. Hon har glömt honom – han däremot förblir henne trogen intill sin död. Det är därför han super, för att lindra svedan.

Fader Movitz, slå i, slå i!
Min flicka har glömt mig, jag dör trogen;
Natt och dag jämt i fylleri,
Skal all min sorg gå förbi.

Andra strofen har samma tematiska upplägg. Bröderna spelar om pengar, grälar, vissa börjar slåss och tar t.o.m. till vapen. Man diskuterar livligt, om allt från högt till lågt. När Fredman ånyo påminns om sig själv och flickan som han offrat så mycket för går melodin över i moll.

Bröderna gräla om brickor och kast,
Vid Ölbägarn jämt demonstrera;
Somliga dricka et qvarter i hast,
Och draga klingorna hvasst;
Tärningar trilla, och brickan står fast;
Gubbarna slamra och stolt discurera
Än om et kyrktorn och än om en qvast;
Men Kyparn han svär som en gast.
Hå ja ja ja, det är så, ja!
Slå eld på min pipa, ge mig mera.
Flickans skål uti tankarna,
Fast hon har kostat mig bra.

I tredje strofen framkommer att Anna-Greta fött ett barn. Barnet har Fredman motvilligt satt på barnhuset. Barnhuset var en institution som tog emot barn som föräldrarna inte kunde ta hand om. Ordet skaffa betyder här inackordera. Barnet dog där och på begravningen super Fredman över dess döda kropp tillsammans med dödgrävaren. Han stod väl för gravölet. Vidare beskriver han hur han utsatt sig för hugg och slag från sedlighetspolisen, de s.k. paltarna, när han befriat Anna-Greta ur deras klor. Prostitution var ju förbjuden. Det lid’liga skarnet blir på modern svenska det liderliga stycket. I moll-delen uttrycker han sin förtvivlan, ensamhet och ofrihet direkt till Anna-Greta.

Ja jag har gett hänne skänker och guld;
På barnhuset skaffa jag Barnet;
Barnet det dog; med Calas på dess mull
Jag söp Dödgräfvaren full.
Ofta ha Paltarna gått på patrull
Jag har då friat det lid’liga skarnet,
Vågat för hänne båd’ ryggbast och hull,
Och slagit de hjeltarna kull.
Men, min Anna Greta! men!
Nu är jag lik fogeln snärd i garnet,
Som vil ut til sin frihet igen,
Och har knapt döden til vän.

Sorgen övermannar honom och tårarna kommer. Med bestämdhet söker han trycka undan sorgen med mera brännvin och efter några klunkar mår han bättre. Han bedyrar att det sämsta finkel (orent brännvin) han druckit är hälsosamt i jämförelse med kärlekens sår.

Slå i åt mig; kanske smärtan förgår
Af safternas ljufliga syra.
Tårarna rinna på näsan; Gutår!
Mitt hjerta bättre nu mår.
Knapt har jag lefvat i femtio år,
Dock kan jag tryggt för Er alla bedyra,
At sådant Finkel som jag söp i går
Är kostligt mot kärlekens sår.
Dryp en droppa eller två,
Och häll den på hjertat, häll man fyra;
Svedan skal ta mig tusand förgå;
Tag blott en sup ofvanpå.

Men saknaden tränger sig på. Han lockas av hennes bröst som ”liknar en svävande sky” – kors så vackert! Vem kan uttrycka sig så förutom Bellman! Han lockas – han nekas – hans sorg förnyas och övergår slutligen i anklagelse. Ordet nog betyder här märkligt.

Aj! när jag tänker uppå hännes hy
Och ögonens brinnande lekar,
Hjertat af ängslan så tungt som et bly
Vill från buteljerna fly;
Bröstet det liknar en sväfvande sky;
Fröja mig lockar och Fröja mig nekar;
Händerna fängslas, mig ögonen bry.
Ach himmel! min sorg blir nu ny.
Men, min Anna Greta! nog,
Nog vet du nu väl på hvem jag pekar,
Fan i dej så du mig bedrog!
Slå kypare i. –  Det är nog.

Epistel 35 beskriver sorg, förtvivlan och vemod, men i motsats till epistel 23 Ack du min moder, som jag tidigare skrivit om, finns här även humor. Fyllgubbarnas beteenden och situation beskrivs humoristiskt men ömsint. Och det är detta som är så typiskt för Bellman. Han moraliserar inte, tycker aldrig synd om dem och blir aldrig von oben. Han beskriver med direkthet, oförskönande och med empati. Dessa famlande ofullständiga varelser som tar sig fram på det sätt de kan får vara som de är.

Jag nämnde inledningsvis rimflätningen. Bellman rimmar i varje strof fem gånger på samma ord! I första strofen rimmar han ibland, land, grand, sand, hand och tand. Inte en enda gång känns det som ett nödrim! Alla ord har en betydelse i berättelsen. Denna bedrift upprepar han i ytterligare fyra strofer. I strof två kast, hast, vasst, fast, kvast och gast, strof tre gull, mull, full, patrull, hull och kull, strof fyra förgår, gutår, , mår, år, igår och sår, och i femte och sista strofen hy, bly, fly, sky, bry och ny. Det är för mig närmast ofattbart att Bellman lyckas genomföra en sådan rimflätning och samtidigt åstadkomma en av sina mest gripande och meningsfulla texter!

Att jag älskar Bellman beror mycket på hans personbeskrivningar. De känns så träffande, så avslöjande närgångna. Fredman är inget påhitt utan en levande människa, närvarande då som nu. Hans brister och beteenden är allmängiltiga, hans ursäkter känns igen. Fredman är den tidlöse alkoholisten, urskuldande och självömkande. Men vi tycker ändå om honom.

Hela texten med flera ordförklaringar samt musiken hittar du här.

Varför ska man bry sig om Bellman idag? Den frågan fick jag av Magnus Bergsten i en intervju för tidningen Aktuell Historia. Jag började formulera några svar men Maria, min kära hustru och min bästa kritiker, lät sig aldrig nöjas med mina utkast. ”Gå tillbaka till varför du började sjunga Bellman, varför han känns så viktig för dig!” sade hon. Jag funderade i några dagar, så en natt kom dessa ord till mig: För att det inte är lätt att leva… Bellman såg det och han kunde beskriva det. Bellman såg och visste hur det är att leva med smärta och sorg. Han miste sju syskon som liten. Han miste en liten son. Han såg lidandet runt omkring sig i form av fattigdom, sjukdomar och hårda livsvillkor. Andra i hans samtid såg det givetvis också, men man kan se och se bort, man kan ta in eller hålla ifrån sig. Bellman valde att ta in det han såg och hans blick var skarp. I motsats till andra diktare flydde han inte tillbaka till antiken, till religion eller till högre sfärer i samhället. Han ville beskriva just detta.

Dessa famlande människor som inte förmår att leva utan att bedöva sig med sprit och festande, dessa kärlekstörstande själar som inte förmår att kanalisera sin längtan efter ömhet och närhet till annat än sexuella utsvävningar – de liknar oss. Fastän mycket förändrats socialt och ekonomiskt sedan 1700-talet är vi människor desamma – vi har samma känslomässiga behov, samma osäkerhet och samma tendenser att fly verkligheten.

För den som är öppen finns många bottnar att upptäcka. Det handlar om att se och att kunna känna igen sig. Det är ingen slump att Bellman likställer religion och superi; det är inte bara på kul som Bellman vänder på samhällsperspektivet och låter de utslagna framstå som de förnämaste. Hans texter är mångbottnade; myt och realism går in i vartannat, satir och allvar, festglädje och dödsångest. Att Bellman är rolig är sant, men att Bellman därmed skulle vara glad och lättsinnig är en fördom. Det finns en underliggande smärta i texterna som gör att Fredmans ständiga uppmaningar till att supa och förlusta sig får en efterklang av tomhet.

Och hur han beskriver det sen! Bellmans formuleringar är så otroligt träffande, hans beskrivningar av miljöer och människor så levande. De är mer än realism, alltid gripande, alltid drabbande och alltid unika. Och mitt i allt förmedlar han också livsglädje och humor. Lägg sedan till Bellmans otroligt vackra språk, hans enastående rimflätningar och hans unika förmåga att förena text och musik till en oskiljaktig enhet. Bellman diktning har essens och djup. Ett djup som träffar i själen och får oss att skåda oss själva och reflektera. Bellman är mer än någonsin en aktuell och angelägen diktare – för att det är svårt att leva.