I min serie av artiklar om enskilda epistlar tänkte jag att det kunde vara bra att berätta hur hela det startade, om den allra första episteln. Här får ni också en förklaring till Fredmans Epistlar som idé. Det första fröet finner vi i en sång där Bacchus uppträder som präst. Tredje strofen lyder så här:
Den helige Fredmans epistel ej spar
Förmaning till folket som strupa har kvar
Profeten var ärlig han lärde ock dog
Din själ är ett urwärk din kropp är en krog
Ordet epistel är hämtat ur Bibelns Pauli Epistlar eller Paulus brev som det heter i nuvarande bibelöversättning. I Pauli Epistlar sänder aposteln Paulus brev till olika folk, Romare, Korinthier, Efesier etc. för att frälsa dem till den rätta läran. Fredman är alltså en parodi på Paulus. Fredmans gud heter Bacchus, hans församling består av drinkare och supandet framstår som en helig plikt.
Två år senare spinner Bellman vidare på temat genom en sång som får titeln Fredmans Epistel. Det är en renodlad bibel- och predikopastisch. Inget nummer är angivet. Bellman visste ännu inte att fler epistlar skulle komma. Episteln, som inför publiceringen av Fredmans Epistlar fick bli nummer fem, är riktad till the trogne Bröder på Terra Nova i Gaffelgränden. Terra Nova var en sjömanskrog som låg i hörnet av gaffelgränden och Lilla Hoparegränden. Episteln i sin helhet kan läsas här.
Språket Bellman använder är inte modernt för 1700-talet, utan gammalt, trögt och omständligt, för att efterlikna det bibliska språket. Många formuleringar är också snarlika bibelformuleringar, men förvanskade åt det bacchanaliska hållet. Här är Fredman verkligen apostel, och anspelningarna på Paulus är många. Liksom Paulus försöker Fredman övertyga sitt ”brevs” mottagare om den ”rätta vägen” och ”läran”. Fast livets yttersta mening för Fredman är att ständigt hålla sig berusad, dag som natt, och den högsta lyckan består i ett rus så kraftigt att det omintetgör all medvetenhet om existensen; detta är Epistelvärldens ”himmelrike”. Episteln är också mer abstrakt än de som komma ska. Inga konkreta personer är närvarande förutom Fredman själv och en icke konkretiserad person med namnet Theophile. Namnet är hämtat ur Apostlagärningarna och betyder ungefär Gudsvännen. I detta fall blir det då Bacchusvännen.
Första strofens Ölepheser och Gutårinter är parodiska omskrivningar av Efesier och Korinthier, som är folk som Paulus riktade sina epistlar till. Bacchi prässar är förstås vinpressar. Sista strofens rad ”Gå baklänges bort där som nykterhet rår” är en anspelning på Noak som som i Bibeln drack sig full och blev liggande byxlös i sitt tält. Hans son Ham hade oturen att råka se sin fader. Han gick ut till sina bröder Sem och Jafet och berättade vad han sett. Dessa tog då en mantel mellan sig och ”gingo baklänges til och öfwertäckte theras faders blygd”. De gick alltså baklänges in i tältet för att inte se på Noak och täckte över hans underliv. När Noak vaknade förbannade han av någon anledning inte sin son Ham, som hade sett honom naken, utan dennes son Kaanan, som inte ens hade varit med!
”Si i Damasco där ligger en Slup, Fuller med Flaskor, Damascor, Cantiner och viner” heter det på slutet. Damascor är knappast damasker, vilket vore rent nonsens, utan kvinnliga Damascusbor. Allra sista raden är intressant. Theophile ombeds att ta båten och ro över med en sup. Det är härifrån uttrycket ”ro hit med” kommer. Bellman sa det först.
Episteln är skriven våren 1770. Snart därefter får Bellman idén med Fredmans Epistlar som ett helt verk och episteldiktningen tar fart. Under året skriver han ytterligare 25 oförglömliga epistlar.
Källmelodin är en kontradans som var allmänt spridd i Norden, Frankrike och England. Bellman har troligen snappat upp den från ett sångspel av Henrik Brandel där den har namnet ”Alt sedan Bernardus kom till vår by”. Men Bellman har ändrat taktarten till 4/4 istället för den ursprungliga 6/8.
I tempoanvisningen till episteln anges Allegro ma non troppo. Det innebär ett ganska snabbt och livligt tempo. I min tolkning har jag frångått den anvisningen. Jag uppfattar episteln som en koral och jag framför den såsom en kyrkokoral skulle kunna framföras i en kyrka, långsamt, med ett gitarrackompanjemang där jag efterliknar en orgelklang. Jag spelade in den här episteln 1990 till Proprius cd-utgåva av Alla Fredmans Epistlar. När jag gjort första tagningen kom Gunnar Hillbom hastigt ut ur tekniker-rummet och utbrast ”Så där får du inte göra den”! Han var upprörd över min tolkning eftersom den inte följde tempoanvisningarna. Men efter att vi diskuterat en stund kunde han köpa min idé och han gillade inspelningen som den sedan blev. Jag tycker generellt inte att man strikt behöver följa Åhlströms (han som satte trycket) melodianvisningar. Det finns en osäkerhet över hur mycket Bellman hade att säga till om vad gäller noterna. Så helt säker kan man inte vara på att han ville ha ett raskt tempo.
Gunnar Hillbom var vår kanske främste Bellmankännare. Många gånger var han ett stöd för mig som uttolkare och i mina funderingar om Bellman. Han avled 2004.
Eders…