Varför ska man bry sig om Bellman idag? Den frågan fick jag av Magnus Bergsten i en intervju för tidningen Aktuell Historia. Jag började formulera några svar men Maria, min kära hustru och min bästa kritiker, lät sig aldrig nöjas med mina utkast. ”Gå tillbaka till varför du började sjunga Bellman, varför han känns så viktig för dig!” sade hon. Jag funderade i några dagar, så en natt kom dessa ord till mig: För att det inte är lätt att leva… Bellman såg det och han kunde beskriva det. Bellman såg och visste hur det är att leva med smärta och sorg. Han miste sju syskon som liten. Han miste en liten son. Han såg lidandet runt omkring sig i form av fattigdom, sjukdomar och hårda livsvillkor. Andra i hans samtid såg det givetvis också, men man kan se och se bort, man kan ta in eller hålla ifrån sig. Bellman valde att ta in det han såg och hans blick var skarp. I motsats till andra diktare flydde han inte tillbaka till antiken, till religion eller till högre sfärer i samhället. Han ville beskriva just detta.

Dessa famlande människor som inte förmår att leva utan att bedöva sig med sprit och festande, dessa kärlekstörstande själar som inte förmår att kanalisera sin längtan efter ömhet och närhet till annat än sexuella utsvävningar – de liknar oss. Fastän mycket förändrats socialt och ekonomiskt sedan 1700-talet är vi människor desamma – vi har samma känslomässiga behov, samma osäkerhet och samma tendenser att fly verkligheten.

För den som är öppen finns många bottnar att upptäcka. Det handlar om att se och att kunna känna igen sig. Det är ingen slump att Bellman likställer religion och superi; det är inte bara på kul som Bellman vänder på samhällsperspektivet och låter de utslagna framstå som de förnämaste. Hans texter är mångbottnade; myt och realism går in i vartannat, satir och allvar, festglädje och dödsångest. Att Bellman är rolig är sant, men att Bellman därmed skulle vara glad och lättsinnig är en fördom. Det finns en underliggande smärta i texterna som gör att Fredmans ständiga uppmaningar till att supa och förlusta sig får en efterklang av tomhet.

Och hur han beskriver det sen! Bellmans formuleringar är så otroligt träffande, hans beskrivningar av miljöer och människor så levande. De är mer än realism, alltid gripande, alltid drabbande och alltid unika. Och mitt i allt förmedlar han också livsglädje och humor. Lägg sedan till Bellmans otroligt vackra språk, hans enastående rimflätningar och hans unika förmåga att förena text och musik till en oskiljaktig enhet. Bellman diktning har essens och djup. Ett djup som träffar i själen och får oss att skåda oss själva och reflektera. Bellman är mer än någonsin en aktuell och angelägen diktare – för att det är svårt att leva.