Liksom en herdinna

I Fredmans Epistel n:o 80 Angående Ulla Winblads Lustresa til Första Torpet, utom Kattrumps Tullen är Ulla av Mollberg utbjuden till Kräftriket, invid Roslagstull. Kräftriket, eller Första Torpet, var en krog som på Bellmans tid var berömd för sina goda kräftor som fiskades ur Brunnsvikens vatten. Hela området kallas idag Kräftriket men själva krogen finns inte längre kvar. På 1800-talet uppfördes en villa som övertog namnet efter torpet. Nedanför villan, nära vattnet finns en staty av Bellman av Alfred Nyström. Modell för statyn stod ingen mindre än August Strindberg. Roslagstull benämndes både Kattrumps Tullen och Rolslags Tullen på 1700-talet. Bellman väljer den konkret roliga benämningen som en kontrast mot den annars högtidliga inledningen.

Detta är en de sånger som Bellman skrev precis innan publiceringen av Fredmans Epistlar. Här blandar Bellman verkligen högt och lågt. Dikten inleds sirligt och elegant i franskklassisk stil. I fem strofer beskrivs Ulla och miljön med ett otroligt vackert språk men i de två sista stroferna bryter Bellman drastiskt den vackra stämningen och allt avslutas med ett fylleslag.

Episteln förklaras i inledningen vara en pastoral, vilket är franska och betyder herdedikt. Herdedikter har skrivits sedan antiken och är idylliska beskrivningar av herdar och herdinnor i lantlig enkelhet. Denna pastoral är tillägnad författaren Johan Henric Kellgren och det finns en speciell anledning till det. Kellgren, som då ansågs som samtidens största svenska diktare, avskydde till en början Bellman. I satiren Mina Löjen, som han skrev 27 år gammal, nedvärderar han starkt Bellmans diktning. Kellgren skrev själv erotiska dikter men han reagerade starkt mot Bellmans realistiska stil och hans val av miljöer. Att Bellmans sånger kunde utspela sig på horhus och handla om alkoholister och horor var inget som tilltalade Kellgren. Han var upplysningsman och skrev politiska satirer i Voltaires anda – men han förespråkade också franskklassicismens stilideal. Franskklassicismen är en litterär strömning som startade redan på 1600-talet, dess tes är att författare bör försöka imitera de stora antika författarna och dess ledord är förnuft, naturlighet, sanning, renhet och klarhet – ideal som Bellman, enligt Kellgren, låg mycket långt ifrån.

Nå, Kellgrens syn på Bellman kom med tiden att drastiskt förändras och han blev Bellmans kanske viktigaste förespråkare. Kellgren gjorde en stor insats som smakråd vid utgivandet av Fredmans Epistlar och hans företal till verket innebar ett tungt litterärt erkännande. Det var också Kellgren som drev igenom att Bellman 1792 av Svenska Akademien tilldelades det prestigefyllda Lundbladska priset för Fredmans Epistlar.

Jag tror att Bellman, redan när han skrev denna epistel, hade i tankarna att den skulle dediceras till Kellgren och att det är därför han så tydligt efterliknar och anspelar på franskklassicismen. Riktningens store teoretiker var diktaren Nicolas Boileau och hans främsta verk heter L’Art poétique (diktkonsten). Titeln och inspirationen är hämtad från den antike diktaren Horatius och behandlar hur man bör dikta. Verkets andra del inleds så här:

Telle qu’une bergère, au plus beau jour de fête,
De superbes rubis ne charge point sa tête,
Et, sans mêler à l’or l’éclat des diamants,
Cueille en un champ voisin ses plus beaux ornements

I översättning betyder det ungefär: Liksom en herdinna, en vacker högtidsdag, inte tynger sitt huvud med lysande rubiner, utan plockar sin vackraste prydnad på närmaste äng, utan att inblanda guld och diamanters sken [– så skall en smakfull herdedikt göra verkan, utan stora gester, älsklig till intrycket men blygsam i stilen]. Första stroferna i Epistel 80 lyder så här:

Liksom en Herdinna, högtids klädd,
Vid Källan en Juni dag,
Hopletar ur gräsets rosiga bädd
Sin prydnad och små behag.
Och ej bland Väpling, Hägg och Siren,
Inblandar Pärlors strimmande sken,
Innom den krants i blommors val,
Hon flätar med lekande qval.

Här anspelar alltså Bellman inledningsvis på Boileaus dikt och stilen är helt i linje med de franskklassiska idealen. Ulla är enkelt och naturligt klädd och pryder sig bara med blommor och hon blandar inte in pärlor bland blommorna. Ordet kval har orsakat en del bryderi bland forskarna. Jag tolkar lekande kval som att Ulla har svårt att hitta de blommor hon söker men det är för henne ett lekfullt bekymmer. Bellman fortsätter:

Så höljde min Nymph på Floras Fest,
Et enkelt och skiftat flor;
Då hon utaf Mollberg buden til gäst
Ut til Första Torpet for.
Det Torpet lilla, straxt utom tulln,
Där kräftan ljustras röd i Kastrulln,
Och dit Brunsvikens bölja klar
I vatrade vågor sig drar.

Helt tunn i en Nankins Tröja snörd,
Vår Ulla sitt Intåg höll;
Tunt lyft af Zephiren Halsduken rörd,
I vicklade skrynklor föll;
Dess Front sågs ej i bucklor mer spridd,
Och Nymphens Kjortel, knappad i vidd,
Ej vådligt mer i ögat stack,
Och Skon bar nu ingen hvit klack.

Jag tycker beskrivningen av torpet och brunnsviken är så otroligt vackra, och hur halsduken lyfts och faller av vinden (Zephiren)!  Flora är blomstergudinnan som för romarna även kunde ha en sexuell betydelse. Ulla bär ett enkelt, tvåfärgat flor. Hon har inga lockar (bucklor) i sin panna (front), hon har ingen överdrivet stor kjol, (knappad i vidd) och hon har ingen klack på skorna. Allt är modest, enkelt och smakfullt. Bellman fortsätter med att beskriva torpets omgivningar. Bellman skiftar ofta tidsperspektiv i sin diktning. Här är det mitt på dagen men han beskriver hur bonden vid solnedgången stretar fram med sitt långa följe av djur.

Märk, mellan Gärdsgårdars krökta led,
Hur’ Torpet det sluttar ner;
Til vänster bland Granars måssiga hed,
Den vägen man rundad ser,
Där Bonden tung med rullande hjul,
Illfänas til sitt rankiga skjul,
Och i solgången hinner fram,
Med Kycklingar, Kalfvar och Lam.

Så anländer Ulla till torpet och stiger ur sin vagn. Klockan är tolv och det är åska i luften. Det höjda gräset kan betyda att torpet omgärdas av högt gräs eller, som Lars Huldén föreslår, att torpet har grästak.

Just där innom Torpets högda gräs,
På granrisadt farstu-golf,
Steg Ulla utur sin gungande Chaise,
En Söndag, så klockan Tolf,
Vid pass då Jofur åskan bestämt,
Och Dandryds klockor pinglade jämt,
Och Tuppen gol i källar-svaln,
Och Svalan flög långt in i saln.

Så plötsligt bryter Bellman stämningen och i de avslutande stroferna är han allt annat än franskklassisk. Nu han hoppat fram i tid, dryckeskärlen är tömda och Ulla och Mollberg har hunnit bli fulla. Mollberg trillar av stolen, Ulla spiller ned sin kjol med brännvin och drar av sig den. När det kommer till notan visar det sig att gästerna inte kan betala för sig. Värdinnan har inget annat val än att ge dem kredit (borga).

Nu började Tumlarn gå ikring,
Och Mollberg han damp af stoln;
Vår Nymph med sin arm och blixtrande ring,
Slog Tallstrunten ut på kjoln.
Herdinnan trumf i bordet hon slog,
Och kjorteln öfver axlarna drog;
Och Mor på Torpet, utan krus,
Måst borga vårt Herrskap sitt rus.

Genom hästens upphetsade beteende symboliserar Bellman vad som sedan försiggått mellan Ulla och Mollberg, troligen ett samlag. Men nu har det utslagna paret somnat i varandras armar, vid bordet eller på golvet.

På backen mot luckan Hästen gul
Upreser sin man i sky;
Så Korg och Blankarder, Skenor och Hjul
Med lossnade skrufvar fly.
I eldad brunst han trängtar sin kos,
Och frustar med en gnäggande nos.
Men Ulla, kullstjelpt som en Fru,
Med Mollberg hon snarkar ännu.

Den här drastiska skiftningen mellan den otroligt vackra inledningen till den råa humoristiska avslutningen upplever jag nästan, får jag erkänna, som för mycket. Man kastas så plötsligt från det ena in i det andra. Det är typiskt Bellman att blanda högt och lågt men sällan görs stilbrottet så totalt. Det finns en tidig version av Glimmande Nymf som slutar med att sängbottnen spricker och Fredman skadar sitt ben. Det är väldigt roligt – men jag är ändå glad att Bellman skrev om slutet inför publiceringen för den slutliga versionen är så gripande vacker. Stämningsskiftningen i Liksom en Herdinna upplever jag som ännu mer drastisk eftersom ingenting i de tidigare stroferna förebådar slutet. Bellman vill säkert säga något med detta, till Kellgren, till oss. Vad överlåter jag tills vidare till er att känna av.

Hela texten med fler ordförklaringar och musik hittar du på bellman.net.

På min konsert nu på lördag på Musikvalvet Baggen kommer jag att framföra episteln.

I min serie av artiklar om enskilda epistlar tänkte jag att det kunde vara bra att berätta hur hela det startade, om den allra första episteln. Här får ni också en förklaring till Fredmans Epistlar som idé. Det första fröet finner vi i en sång där Bacchus uppträder som präst. Tredje strofen lyder så här:

Den helige Fredmans epistel ej spar
Förmaning till folket som strupa har kvar
Profeten var ärlig han lärde ock dog
Din själ är ett urwärk din kropp är en krog

Ordet epistel är hämtat ur Bibelns Pauli Epistlar eller Paulus brev som det heter i nuvarande bibelöversättning. I Pauli Epistlar sänder aposteln Paulus brev till olika folk, Romare, Korinthier, Efesier etc. för att frälsa dem till den rätta läran. Fredman är alltså en parodi på Paulus. Fredmans gud heter Bacchus, hans församling består av drinkare och supandet framstår som en helig plikt.

Två år senare spinner Bellman vidare på temat genom en sång som får titeln Fredmans Epistel. Det är en renodlad bibel- och predikopastisch. Inget nummer är angivet. Bellman visste ännu inte att fler epistlar skulle komma. Episteln, som inför publiceringen av Fredmans Epistlar fick bli nummer fem, är riktad till the trogne Bröder på Terra Nova i Gaffelgränden. Terra Nova var en sjömanskrog som låg i hörnet av gaffelgränden och Lilla Hoparegränden. Episteln i sin helhet kan läsas här.

Språket Bellman använder är inte modernt för 1700-talet, utan gammalt, trögt och omständligt, för att efterlikna det bibliska språket. Många formuleringar är också snarlika bibelformuleringar, men förvanskade åt det bacchanaliska hållet. Här är Fredman verkligen apostel, och anspelningarna på Paulus är många. Liksom Paulus försöker Fredman övertyga sitt ”brevs” mottagare om den ”rätta vägen” och ”läran”. Fast livets yttersta mening för Fredman är att ständigt hålla sig berusad, dag som natt, och den högsta lyckan består i ett rus så kraftigt att det omintetgör all medvetenhet om existensen; detta är Epistelvärldens ”himmelrike”. Episteln är också mer abstrakt än de som komma ska. Inga konkreta personer är närvarande förutom Fredman själv och en icke konkretiserad person med namnet Theophile. Namnet är hämtat ur Apostlagärningarna och betyder ungefär Gudsvännen. I detta fall blir det då Bacchusvännen.

Första strofens Ölepheser och Gutårinter är parodiska omskrivningar av Efesier och Korinthier, som är folk som Paulus riktade sina epistlar till. Bacchi prässar är förstås vinpressar. Sista strofens rad ”Gå baklänges bort där som nykterhet rår” är en anspelning på Noak som som i Bibeln drack sig full och blev liggande byxlös i sitt tält. Hans son Ham hade oturen att råka se sin fader. Han gick ut till sina bröder Sem och Jafet och berättade vad han sett. Dessa tog då en mantel mellan sig och ”gingo baklänges til och öfwertäckte theras faders blygd”. De gick alltså baklänges in i tältet för att inte se på Noak och täckte över hans underliv. När Noak vaknade förbannade han av någon anledning inte sin son Ham, som hade sett honom naken, utan dennes son Kaanan, som inte ens hade varit med!

”Si i Damasco där ligger en Slup, Fuller med Flaskor, Damascor, Cantiner och viner” heter det på slutet. Damascor är knappast damasker, vilket vore rent nonsens, utan kvinnliga Damascusbor. Allra sista raden är intressant. Theophile ombeds att ta båten och ro över med en sup. Det är härifrån uttrycket ”ro hit med” kommer. Bellman sa det först.

Episteln är skriven våren 1770. Snart därefter får Bellman idén med Fredmans Epistlar som ett helt verk och episteldiktningen tar fart. Under året skriver han ytterligare 25 oförglömliga epistlar.

Källmelodin är en kontradans som var allmänt spridd i Norden, Frankrike och England. Bellman har troligen snappat upp den från ett sångspel av Henrik Brandel där den har namnet ”Alt sedan Bernardus kom till vår by”. Men Bellman har ändrat taktarten till 4/4 istället för den ursprungliga 6/8.

I tempoanvisningen till episteln anges Allegro ma non troppo. Det innebär ett ganska snabbt och livligt tempo. I min tolkning har jag frångått den anvisningen. Jag uppfattar episteln som en koral och jag framför den såsom en kyrkokoral skulle kunna framföras i en kyrka, långsamt, med ett gitarrackompanjemang där jag efterliknar en orgelklang. Jag spelade in den här episteln 1990 till Proprius cd-utgåva av Alla Fredmans Epistlar. När jag gjort första tagningen kom Gunnar Hillbom hastigt ut ur tekniker-rummet och utbrast ”Så där får du inte göra den”! Han var upprörd över min tolkning eftersom den inte följde tempoanvisningarna. Men efter att vi diskuterat en stund kunde han köpa min idé och han gillade inspelningen som den sedan blev. Jag tycker generellt inte att man strikt behöver följa Åhlströms (han som satte trycket) melodianvisningar. Det finns en osäkerhet över hur mycket Bellman hade att säga till om vad gäller noterna. Så helt säker kan man inte vara på att han ville ha ett raskt tempo.

Gunnar Hillbom var vår kanske främste Bellmankännare. Många gånger var han ett stöd för mig som uttolkare och i mina funderingar om Bellman. Han avled 2004.

Eders…

Epistel 35 Angående sin sköna och hännes obeständighet är genial inte bara med tanke på de träffande beskrivningarna av Fredman och krogmiljön, utan även för Bellmans otroliga rimflätning. På en krog sitter Fredman och super. Bredvid sig har han Movitz som han ibland vänder sig till och beklagar sig för. Fredman känner sig sviken och bedragen av den kvinna han älskar. Hennes namn är Anna-Greta och hon är uppenbarligen prostituerad. Melodin är också intressant, den inleds i dur men vänds till moll inför de fyra sista raderna.

Denna epistel, som berör flera aspekter av tidens misär, inleds med en bibelanspelning. I Jacobs Brev 1:16 till Romarna predikar Jacob ”Faren icke vilse, mina älskade bröder”. Med detta menas förstås att bröderna inte ska falla till föga för syndiga frestelser. Att bröderna fara vilse om glasen innebär dock att dom i fyllan råkar ta fel glas. De hittar inte alltid rätt glas – men till krogen hitta de alla.

Bröderna fara väl vilse ibland
Om glasen men intet om krogen;
Alla de hitta til drufvornas land.
Drick bröder, drick litet grand.
Hör hur de stulta och skrapa i sand,
Famla på dörrar och bulta med knogen,
Ragla och tumla med stopet i hand,
Och blöda om tunga och tand.

Orsaken till att gubbarna blöder ur munnen är skörbjugg, vilket p.g.a. brist på grönsaker var ganska vanligt i Stockholm vintertid. Bröderna vars kost till största delen bestod av alkohol drabbades givetvis än mer. Att de skrapa i sand beror på att man ofta sandade golven i allmänna lokaler. Det var ett sätt att hålla golven någorlunda rena. Vid stängning sopande man bara bort sanden tillsammans med all lera och smuts som samlats i den. Fredman suckar när han kommer att tänka på sin egen situation, på flickan. Då vänder han sig till Movitz och melodin går över i moll. Hon har glömt honom – han däremot förblir henne trogen intill sin död. Det är därför han super, för att lindra svedan.

Fader Movitz, slå i, slå i!
Min flicka har glömt mig, jag dör trogen;
Natt och dag jämt i fylleri,
Skal all min sorg gå förbi.

Andra strofen har samma tematiska upplägg. Bröderna spelar om pengar, grälar, vissa börjar slåss och tar t.o.m. till vapen. Man diskuterar livligt, om allt från högt till lågt. När Fredman ånyo påminns om sig själv och flickan som han offrat så mycket för går melodin över i moll.

Bröderna gräla om brickor och kast,
Vid Ölbägarn jämt demonstrera;
Somliga dricka et qvarter i hast,
Och draga klingorna hvasst;
Tärningar trilla, och brickan står fast;
Gubbarna slamra och stolt discurera
Än om et kyrktorn och än om en qvast;
Men Kyparn han svär som en gast.
Hå ja ja ja, det är så, ja!
Slå eld på min pipa, ge mig mera.
Flickans skål uti tankarna,
Fast hon har kostat mig bra.

I tredje strofen framkommer att Anna-Greta fött ett barn. Barnet har Fredman motvilligt satt på barnhuset. Barnhuset var en institution som tog emot barn som föräldrarna inte kunde ta hand om. Ordet skaffa betyder här inackordera. Barnet dog där och på begravningen super Fredman över dess döda kropp tillsammans med dödgrävaren. Han stod väl för gravölet. Vidare beskriver han hur han utsatt sig för hugg och slag från sedlighetspolisen, de s.k. paltarna, när han befriat Anna-Greta ur deras klor. Prostitution var ju förbjuden. Det lid’liga skarnet blir på modern svenska det liderliga stycket. I moll-delen uttrycker han sin förtvivlan, ensamhet och ofrihet direkt till Anna-Greta.

Ja jag har gett hänne skänker och guld;
På barnhuset skaffa jag Barnet;
Barnet det dog; med Calas på dess mull
Jag söp Dödgräfvaren full.
Ofta ha Paltarna gått på patrull
Jag har då friat det lid’liga skarnet,
Vågat för hänne båd’ ryggbast och hull,
Och slagit de hjeltarna kull.
Men, min Anna Greta! men!
Nu är jag lik fogeln snärd i garnet,
Som vil ut til sin frihet igen,
Och har knapt döden til vän.

Sorgen övermannar honom och tårarna kommer. Med bestämdhet söker han trycka undan sorgen med mera brännvin och efter några klunkar mår han bättre. Han bedyrar att det sämsta finkel (orent brännvin) han druckit är hälsosamt i jämförelse med kärlekens sår.

Slå i åt mig; kanske smärtan förgår
Af safternas ljufliga syra.
Tårarna rinna på näsan; Gutår!
Mitt hjerta bättre nu mår.
Knapt har jag lefvat i femtio år,
Dock kan jag tryggt för Er alla bedyra,
At sådant Finkel som jag söp i går
Är kostligt mot kärlekens sår.
Dryp en droppa eller två,
Och häll den på hjertat, häll man fyra;
Svedan skal ta mig tusand förgå;
Tag blott en sup ofvanpå.

Men saknaden tränger sig på. Han lockas av hennes bröst som ”liknar en svävande sky” – kors så vackert! Vem kan uttrycka sig så förutom Bellman! Han lockas – han nekas – hans sorg förnyas och övergår slutligen i anklagelse. Ordet nog betyder här märkligt.

Aj! när jag tänker uppå hännes hy
Och ögonens brinnande lekar,
Hjertat af ängslan så tungt som et bly
Vill från buteljerna fly;
Bröstet det liknar en sväfvande sky;
Fröja mig lockar och Fröja mig nekar;
Händerna fängslas, mig ögonen bry.
Ach himmel! min sorg blir nu ny.
Men, min Anna Greta! nog,
Nog vet du nu väl på hvem jag pekar,
Fan i dej så du mig bedrog!
Slå kypare i. –  Det är nog.

Epistel 35 beskriver sorg, förtvivlan och vemod, men i motsats till epistel 23 Ack du min moder, som jag tidigare skrivit om, finns här även humor. Fyllgubbarnas beteenden och situation beskrivs humoristiskt men ömsint. Och det är detta som är så typiskt för Bellman. Han moraliserar inte, tycker aldrig synd om dem och blir aldrig von oben. Han beskriver med direkthet, oförskönande och med empati. Dessa famlande ofullständiga varelser som tar sig fram på det sätt de kan får vara som de är.

Jag nämnde inledningsvis rimflätningen. Bellman rimmar i varje strof fem gånger på samma ord! I första strofen rimmar han ibland, land, grand, sand, hand och tand. Inte en enda gång känns det som ett nödrim! Alla ord har en betydelse i berättelsen. Denna bedrift upprepar han i ytterligare fyra strofer. I strof två kast, hast, vasst, fast, kvast och gast, strof tre gull, mull, full, patrull, hull och kull, strof fyra förgår, gutår, , mår, år, igår och sår, och i femte och sista strofen hy, bly, fly, sky, bry och ny. Det är för mig närmast ofattbart att Bellman lyckas genomföra en sådan rimflätning och samtidigt åstadkomma en av sina mest gripande och meningsfulla texter!

Att jag älskar Bellman beror mycket på hans personbeskrivningar. De känns så träffande, så avslöjande närgångna. Fredman är inget påhitt utan en levande människa, närvarande då som nu. Hans brister och beteenden är allmängiltiga, hans ursäkter känns igen. Fredman är den tidlöse alkoholisten, urskuldande och självömkande. Men vi tycker ändå om honom.

Hela texten med flera ordförklaringar samt musiken hittar du här.

Varför ska man bry sig om Bellman idag? Den frågan fick jag av Magnus Bergsten i en intervju för tidningen Aktuell Historia. Jag började formulera några svar men Maria, min kära hustru och min bästa kritiker, lät sig aldrig nöjas med mina utkast. ”Gå tillbaka till varför du började sjunga Bellman, varför han känns så viktig för dig!” sade hon. Jag funderade i några dagar, så en natt kom dessa ord till mig: För att det inte är lätt att leva… Bellman såg det och han kunde beskriva det. Bellman såg och visste hur det är att leva med smärta och sorg. Han miste sju syskon som liten. Han miste en liten son. Han såg lidandet runt omkring sig i form av fattigdom, sjukdomar och hårda livsvillkor. Andra i hans samtid såg det givetvis också, men man kan se och se bort, man kan ta in eller hålla ifrån sig. Bellman valde att ta in det han såg och hans blick var skarp. I motsats till andra diktare flydde han inte tillbaka till antiken, till religion eller till högre sfärer i samhället. Han ville beskriva just detta.

Dessa famlande människor som inte förmår att leva utan att bedöva sig med sprit och festande, dessa kärlekstörstande själar som inte förmår att kanalisera sin längtan efter ömhet och närhet till annat än sexuella utsvävningar – de liknar oss. Fastän mycket förändrats socialt och ekonomiskt sedan 1700-talet är vi människor desamma – vi har samma känslomässiga behov, samma osäkerhet och samma tendenser att fly verkligheten.

För den som är öppen finns många bottnar att upptäcka. Det handlar om att se och att kunna känna igen sig. Det är ingen slump att Bellman likställer religion och superi; det är inte bara på kul som Bellman vänder på samhällsperspektivet och låter de utslagna framstå som de förnämaste. Hans texter är mångbottnade; myt och realism går in i vartannat, satir och allvar, festglädje och dödsångest. Att Bellman är rolig är sant, men att Bellman därmed skulle vara glad och lättsinnig är en fördom. Det finns en underliggande smärta i texterna som gör att Fredmans ständiga uppmaningar till att supa och förlusta sig får en efterklang av tomhet.

Och hur han beskriver det sen! Bellmans formuleringar är så otroligt träffande, hans beskrivningar av miljöer och människor så levande. De är mer än realism, alltid gripande, alltid drabbande och alltid unika. Och mitt i allt förmedlar han också livsglädje och humor. Lägg sedan till Bellmans otroligt vackra språk, hans enastående rimflätningar och hans unika förmåga att förena text och musik till en oskiljaktig enhet. Bellman diktning har essens och djup. Ett djup som träffar i själen och får oss att skåda oss själva och reflektera. Bellman är mer än någonsin en aktuell och angelägen diktare – för att det är svårt att leva.

Av de epistlar min ungdoms idol Fred Åkerström spelade in var det framför allt två som jag och många andra rankade högre än de övriga; Epistel 72 Glimmande nymf och Epistel 23 Ack du min moder. Freds tolkningar var gigantiska och oöverträffbara tänkte vi och det tog många år innan jag vågade mig på att göra en egen tolkning av någon av dem.
Nå jag har i stort sett passerat det stadium där jag värderar mina tolkningar i jämförelse med Freds eller andras. Jag har hittat min egen ingång till Bellman och jag känner att det jag har att säga inte kan sägas av någon annan. Jag finner det lika meningslöst att försöka jämföra mina tolkningar med Freds som att försöka jämföra hur jag säger ”jag älskar dig” till min hustru med hur någon annan säger det till sin hustru. Känsla är känsla och om känslan är äkta är den också unik. Glimmande nymf har jag sedan länge på min repertoar men Ack du min moder har jag – fastän jag ser den som ett av Bellmans allra finaste alster – aldrig lyckats göra en riktigt bra tolkning av. Inte med gitarr vill säga. Jag gjorde den redan år 2000 med orkester för Festspillene i Nordnorge och i det sammanhanget fungerade den bra. Men först nu har jag börjat känna mig mogen att framföra den ensam med gitarr.

Inledningen till Epistel 23 påminner om Jeremia 15:10: ”Ach! min moder at tu migh födt hafwer”. Men i övrigt påminner innehållet om en annan bibeltext – Jobs bok. Jobs bok handlar om hur den gudsfruktande Job av Gud utsätts för hårda lidanden och prövningar. Job var en lycklig och rik man. Han ägde massor av boskap, hade många tjänare och hans hustru hade skänkt honom sju söner och tre döttrar. Först blir han berövad all sin boskap, sedan blir i ett svep alla hans barn dödade och slutligen utsätts han för varbölder över hela kroppen. Den nedbrutne Job förbannar nu den dag han blev född.

”Varför dog jag inte när jag föddes,
genast då jag kom till världen?
Varför fanns en famn som tog emot mig
och bröst som jag fick dia?
Varför blev jag inte som ett nergrävt foster,
som barnen som aldrig fick se ljuset?”

Så gripande klagar han. Berättelsen fortsätter med en lång dialog där Gud själv träder in. Job övertygas då om att vi människor inte ska försöka förstå Guds vägar, att Gud tar och ger som han vill och att det är fel att ifrågasätta. Han ångrar sitt tvivel och sin klagan. Gud förlåter Job och han får ett långt liv, tio nya barn och dubbelt så mycket boskap. Bibeln säger ingenting om hur det kändes för Jobs första tio barn att bli offrade. Job fick tio nya. Det var huvudsaken. – It’s all about Job.

Epistel 23 har en liknande utveckling. Fredman ligger nykter och ångestfylld i rännstenen utanför krogen Kryp-In. Han tycker sig se sin döda mor framför sig.

”Ack, du min moder! Säg vem dig sände
just till min faders säng?
Du första gnistan i mitt liv upptände;
Ack jag arma dräng!

Det är på grund av moderns lustar som han blev satt till livet: ”Blott för din låga bär jag min plåga” … ”Du bordt haft lås och bom för din Jungfrudom.” Liksom Job förbannar han sin födelse. Han förebrår sin mor för att hon legat med hans far. Han förbannar sängen däri samlaget skedde. Han förbannar till och med virket som sängen byggdes av! Han betraktar förtvivlad sig själv i sin skröplighet, sina slitna trasiga kläder, sin sneda fot, sina magra och kalla händer som ”av vanmakt vid min sida falla liksom vissna strån”. ”Jag är en hedning”, konstaterar han, ”hjärta, mun och krafter dyrka Vinets Gud. Fattig, försupen, i denna strupen finns min rikedom. I alla öden, i bleka döden läskar jag min gom.” Sen följer en vacker betraktelse över hur solen går upp över staden – och krogdörren öppnas. Fredman tar sin kappa, staplar in på krogen och tigger till sig några supar. När han blir full svänger han om fullständigt. Han tackar sin mor, han tackar den man som högg virket till sängen där samlaget skedde, han tackar sin far: ”Tack för din låga, för din förmåga, du min gamla Far; kunde vi råkas, skulle vi språkas, supa några dar”! Fredman finner liksom Job sin frälsning.

Vad är svårigheten med epistel 23? Texten är otroligt drabbande och det är inte svårt att känna med Fredman. Till detta har Bellman satt en dansmelodi – en menuett! Uppenbarligen har Bellman velat skapa en kontrast mellan den nätta melodin och det grava innehållet. Det är ett grepp som Bellman använt i flera sånger. Ofta med en parodisk verkan. Betoningarna i menuetten ligger på ettorna vilket sällan överensstämmer med de viktiga orden i texten. Fred Åkerström har i sin tolkning löst problemet genom att senarelägga melodin i varje fras och undvika att sjunga på ettorna. På så sätt kan han betona som han vill. Han låter instrumenten sköta musiken och talar eller talsjunger sig igenom episteln och kan spela ut hela sitt skådespelarregister. Det är vackert, grovt och gripande. Men jag undrar om Bellman ändå inte ville att kontrasten mellan texten och menuettmelodin skulle märkas mer? Kan man följa melodin och ändå få fram den viktiga texten? Det är frågan jag tampas med.