Av de epistlar min ungdoms idol Fred Åkerström spelade in var det framför allt två som jag och många andra rankade högre än de övriga; Epistel 72 Glimmande nymf och Epistel 23 Ack du min moder. Freds tolkningar var gigantiska och oöverträffbara tänkte vi och det tog många år innan jag vågade mig på att göra en egen tolkning av någon av dem.
Nå jag har i stort sett passerat det stadium där jag värderar mina tolkningar i jämförelse med Freds eller andras. Jag har hittat min egen ingång till Bellman och jag känner att det jag har att säga inte kan sägas av någon annan. Jag finner det lika meningslöst att försöka jämföra mina tolkningar med Freds som att försöka jämföra hur jag säger ”jag älskar dig” till min hustru med hur någon annan säger det till sin hustru. Känsla är känsla och om känslan är äkta är den också unik. Glimmande nymf har jag sedan länge på min repertoar men Ack du min moder har jag – fastän jag ser den som ett av Bellmans allra finaste alster – aldrig lyckats göra en riktigt bra tolkning av. Inte med gitarr vill säga. Jag gjorde den redan år 2000 med orkester för Festspillene i Nordnorge och i det sammanhanget fungerade den bra. Men först nu har jag börjat känna mig mogen att framföra den ensam med gitarr.

Inledningen till Epistel 23 påminner om Jeremia 15:10: ”Ach! min moder at tu migh födt hafwer”. Men i övrigt påminner innehållet om en annan bibeltext – Jobs bok. Jobs bok handlar om hur den gudsfruktande Job av Gud utsätts för hårda lidanden och prövningar. Job var en lycklig och rik man. Han ägde massor av boskap, hade många tjänare och hans hustru hade skänkt honom sju söner och tre döttrar. Först blir han berövad all sin boskap, sedan blir i ett svep alla hans barn dödade och slutligen utsätts han för varbölder över hela kroppen. Den nedbrutne Job förbannar nu den dag han blev född.

”Varför dog jag inte när jag föddes,
genast då jag kom till världen?
Varför fanns en famn som tog emot mig
och bröst som jag fick dia?
Varför blev jag inte som ett nergrävt foster,
som barnen som aldrig fick se ljuset?”

Så gripande klagar han. Berättelsen fortsätter med en lång dialog där Gud själv träder in. Job övertygas då om att vi människor inte ska försöka förstå Guds vägar, att Gud tar och ger som han vill och att det är fel att ifrågasätta. Han ångrar sitt tvivel och sin klagan. Gud förlåter Job och han får ett långt liv, tio nya barn och dubbelt så mycket boskap. Bibeln säger ingenting om hur det kändes för Jobs första tio barn att bli offrade. Job fick tio nya. Det var huvudsaken. – It’s all about Job.

Epistel 23 har en liknande utveckling. Fredman ligger nykter och ångestfylld i rännstenen utanför krogen Kryp-In. Han tycker sig se sin döda mor framför sig.

”Ack, du min moder! Säg vem dig sände
just till min faders säng?
Du första gnistan i mitt liv upptände;
Ack jag arma dräng!

Det är på grund av moderns lustar som han blev satt till livet: ”Blott för din låga bär jag min plåga” … ”Du bordt haft lås och bom för din Jungfrudom.” Liksom Job förbannar han sin födelse. Han förebrår sin mor för att hon legat med hans far. Han förbannar sängen däri samlaget skedde. Han förbannar till och med virket som sängen byggdes av! Han betraktar förtvivlad sig själv i sin skröplighet, sina slitna trasiga kläder, sin sneda fot, sina magra och kalla händer som ”av vanmakt vid min sida falla liksom vissna strån”. ”Jag är en hedning”, konstaterar han, ”hjärta, mun och krafter dyrka Vinets Gud. Fattig, försupen, i denna strupen finns min rikedom. I alla öden, i bleka döden läskar jag min gom.” Sen följer en vacker betraktelse över hur solen går upp över staden – och krogdörren öppnas. Fredman tar sin kappa, staplar in på krogen och tigger till sig några supar. När han blir full svänger han om fullständigt. Han tackar sin mor, han tackar den man som högg virket till sängen där samlaget skedde, han tackar sin far: ”Tack för din låga, för din förmåga, du min gamla Far; kunde vi råkas, skulle vi språkas, supa några dar”! Fredman finner liksom Job sin frälsning.

Vad är svårigheten med epistel 23? Texten är otroligt drabbande och det är inte svårt att känna med Fredman. Till detta har Bellman satt en dansmelodi – en menuett! Uppenbarligen har Bellman velat skapa en kontrast mellan den nätta melodin och det grava innehållet. Det är ett grepp som Bellman använt i flera sånger. Ofta med en parodisk verkan. Betoningarna i menuetten ligger på ettorna vilket sällan överensstämmer med de viktiga orden i texten. Fred Åkerström har i sin tolkning löst problemet genom att senarelägga melodin i varje fras och undvika att sjunga på ettorna. På så sätt kan han betona som han vill. Han låter instrumenten sköta musiken och talar eller talsjunger sig igenom episteln och kan spela ut hela sitt skådespelarregister. Det är vackert, grovt och gripande. Men jag undrar om Bellman ändå inte ville att kontrasten mellan texten och menuettmelodin skulle märkas mer? Kan man följa melodin och ändå få fram den viktiga texten? Det är frågan jag tampas med.