Liksom en herdinna

I Fredmans Epistel n:o 80 Angående Ulla Winblads Lustresa til Första Torpet, utom Kattrumps Tullen är Ulla av Mollberg utbjuden till Kräftriket, invid Roslagstull. Kräftriket, eller Första Torpet, var en krog som på Bellmans tid var berömd för sina goda kräftor som fiskades ur Brunnsvikens vatten. Hela området kallas idag Kräftriket men själva krogen finns inte längre kvar. På 1800-talet uppfördes en villa som övertog namnet efter torpet. Nedanför villan, nära vattnet finns en staty av Bellman av Alfred Nyström. Modell för statyn stod ingen mindre än August Strindberg. Roslagstull benämndes både Kattrumps Tullen och Rolslags Tullen på 1700-talet. Bellman väljer den konkret roliga benämningen som en kontrast mot den annars högtidliga inledningen.

Detta är en de sånger som Bellman skrev precis innan publiceringen av Fredmans Epistlar. Här blandar Bellman verkligen högt och lågt. Dikten inleds sirligt och elegant i franskklassisk stil. I fem strofer beskrivs Ulla och miljön med ett otroligt vackert språk men i de två sista stroferna bryter Bellman drastiskt den vackra stämningen och allt avslutas med ett fylleslag.

Episteln förklaras i inledningen vara en pastoral, vilket är franska och betyder herdedikt. Herdedikter har skrivits sedan antiken och är idylliska beskrivningar av herdar och herdinnor i lantlig enkelhet. Denna pastoral är tillägnad författaren Johan Henric Kellgren och det finns en speciell anledning till det. Kellgren, som då ansågs som samtidens största svenska diktare, avskydde till en början Bellman. I satiren Mina Löjen, som han skrev 27 år gammal, nedvärderar han starkt Bellmans diktning. Kellgren skrev själv erotiska dikter men han reagerade starkt mot Bellmans realistiska stil och hans val av miljöer. Att Bellmans sånger kunde utspela sig på horhus och handla om alkoholister och horor var inget som tilltalade Kellgren. Han var upplysningsman och skrev politiska satirer i Voltaires anda – men han förespråkade också franskklassicismens stilideal. Franskklassicismen är en litterär strömning som startade redan på 1600-talet, dess tes är att författare bör försöka imitera de stora antika författarna och dess ledord är förnuft, naturlighet, sanning, renhet och klarhet – ideal som Bellman, enligt Kellgren, låg mycket långt ifrån.

Nå, Kellgrens syn på Bellman kom med tiden att drastiskt förändras och han blev Bellmans kanske viktigaste förespråkare. Kellgren gjorde en stor insats som smakråd vid utgivandet av Fredmans Epistlar och hans företal till verket innebar ett tungt litterärt erkännande. Det var också Kellgren som drev igenom att Bellman 1792 av Svenska Akademien tilldelades det prestigefyllda Lundbladska priset för Fredmans Epistlar.

Jag tror att Bellman, redan när han skrev denna epistel, hade i tankarna att den skulle dediceras till Kellgren och att det är därför han så tydligt efterliknar och anspelar på franskklassicismen. Riktningens store teoretiker var diktaren Nicolas Boileau och hans främsta verk heter L’Art poétique (diktkonsten). Titeln och inspirationen är hämtad från den antike diktaren Horatius och behandlar hur man bör dikta. Verkets andra del inleds så här:

Telle qu’une bergère, au plus beau jour de fête,
De superbes rubis ne charge point sa tête,
Et, sans mêler à l’or l’éclat des diamants,
Cueille en un champ voisin ses plus beaux ornements

I översättning betyder det ungefär: Liksom en herdinna, en vacker högtidsdag, inte tynger sitt huvud med lysande rubiner, utan plockar sin vackraste prydnad på närmaste äng, utan att inblanda guld och diamanters sken [– så skall en smakfull herdedikt göra verkan, utan stora gester, älsklig till intrycket men blygsam i stilen]. Första stroferna i Epistel 80 lyder så här:

Liksom en Herdinna, högtids klädd,
Vid Källan en Juni dag,
Hopletar ur gräsets rosiga bädd
Sin prydnad och små behag.
Och ej bland Väpling, Hägg och Siren,
Inblandar Pärlors strimmande sken,
Innom den krants i blommors val,
Hon flätar med lekande qval.

Här anspelar alltså Bellman inledningsvis på Boileaus dikt och stilen är helt i linje med de franskklassiska idealen. Ulla är enkelt och naturligt klädd och pryder sig bara med blommor och hon blandar inte in pärlor bland blommorna. Ordet kval har orsakat en del bryderi bland forskarna. Jag tolkar lekande kval som att Ulla har svårt att hitta de blommor hon söker men det är för henne ett lekfullt bekymmer. Bellman fortsätter:

Så höljde min Nymph på Floras Fest,
Et enkelt och skiftat flor;
Då hon utaf Mollberg buden til gäst
Ut til Första Torpet for.
Det Torpet lilla, straxt utom tulln,
Där kräftan ljustras röd i Kastrulln,
Och dit Brunsvikens bölja klar
I vatrade vågor sig drar.

Helt tunn i en Nankins Tröja snörd,
Vår Ulla sitt Intåg höll;
Tunt lyft af Zephiren Halsduken rörd,
I vicklade skrynklor föll;
Dess Front sågs ej i bucklor mer spridd,
Och Nymphens Kjortel, knappad i vidd,
Ej vådligt mer i ögat stack,
Och Skon bar nu ingen hvit klack.

Jag tycker beskrivningen av torpet och brunnsviken är så otroligt vackra, och hur halsduken lyfts och faller av vinden (Zephiren)!  Flora är blomstergudinnan som för romarna även kunde ha en sexuell betydelse. Ulla bär ett enkelt, tvåfärgat flor. Hon har inga lockar (bucklor) i sin panna (front), hon har ingen överdrivet stor kjol, (knappad i vidd) och hon har ingen klack på skorna. Allt är modest, enkelt och smakfullt. Bellman fortsätter med att beskriva torpets omgivningar. Bellman skiftar ofta tidsperspektiv i sin diktning. Här är det mitt på dagen men han beskriver hur bonden vid solnedgången stretar fram med sitt långa följe av djur.

Märk, mellan Gärdsgårdars krökta led,
Hur’ Torpet det sluttar ner;
Til vänster bland Granars måssiga hed,
Den vägen man rundad ser,
Där Bonden tung med rullande hjul,
Illfänas til sitt rankiga skjul,
Och i solgången hinner fram,
Med Kycklingar, Kalfvar och Lam.

Så anländer Ulla till torpet och stiger ur sin vagn. Klockan är tolv och det är åska i luften. Det höjda gräset kan betyda att torpet omgärdas av högt gräs eller, som Lars Huldén föreslår, att torpet har grästak.

Just där innom Torpets högda gräs,
På granrisadt farstu-golf,
Steg Ulla utur sin gungande Chaise,
En Söndag, så klockan Tolf,
Vid pass då Jofur åskan bestämt,
Och Dandryds klockor pinglade jämt,
Och Tuppen gol i källar-svaln,
Och Svalan flög långt in i saln.

Så plötsligt bryter Bellman stämningen och i de avslutande stroferna är han allt annat än franskklassisk. Nu han hoppat fram i tid, dryckeskärlen är tömda och Ulla och Mollberg har hunnit bli fulla. Mollberg trillar av stolen, Ulla spiller ned sin kjol med brännvin och drar av sig den. När det kommer till notan visar det sig att gästerna inte kan betala för sig. Värdinnan har inget annat val än att ge dem kredit (borga).

Nu började Tumlarn gå ikring,
Och Mollberg han damp af stoln;
Vår Nymph med sin arm och blixtrande ring,
Slog Tallstrunten ut på kjoln.
Herdinnan trumf i bordet hon slog,
Och kjorteln öfver axlarna drog;
Och Mor på Torpet, utan krus,
Måst borga vårt Herrskap sitt rus.

Genom hästens upphetsade beteende symboliserar Bellman vad som sedan försiggått mellan Ulla och Mollberg, troligen ett samlag. Men nu har det utslagna paret somnat i varandras armar, vid bordet eller på golvet.

På backen mot luckan Hästen gul
Upreser sin man i sky;
Så Korg och Blankarder, Skenor och Hjul
Med lossnade skrufvar fly.
I eldad brunst han trängtar sin kos,
Och frustar med en gnäggande nos.
Men Ulla, kullstjelpt som en Fru,
Med Mollberg hon snarkar ännu.

Den här drastiska skiftningen mellan den otroligt vackra inledningen till den råa humoristiska avslutningen upplever jag nästan, får jag erkänna, som för mycket. Man kastas så plötsligt från det ena in i det andra. Det är typiskt Bellman att blanda högt och lågt men sällan görs stilbrottet så totalt. Det finns en tidig version av Glimmande Nymf som slutar med att sängbottnen spricker och Fredman skadar sitt ben. Det är väldigt roligt – men jag är ändå glad att Bellman skrev om slutet inför publiceringen för den slutliga versionen är så gripande vacker. Stämningsskiftningen i Liksom en Herdinna upplever jag som ännu mer drastisk eftersom ingenting i de tidigare stroferna förebådar slutet. Bellman vill säkert säga något med detta, till Kellgren, till oss. Vad överlåter jag tills vidare till er att känna av.

Hela texten med fler ordförklaringar och musik hittar du på bellman.net.

På min konsert nu på lördag på Musikvalvet Baggen kommer jag att framföra episteln.